Kattungedagbok 27 C-kullen 12 veckor
Idag fyller C-kullen 12 veckor och imorgon får ni säkert ett litet klipp på veterinärbesök igen.
Då är det nämligen dags för alla flickorna att få andra vaccineringen, bli veterinärundersökta och för tjejen på bilden blir det även rabiesvaccinering och EU-pass. Ja, ni känner nog igen henne, det är ju SE*October Rust's Bloody Kisses, Sia g.
Då är det nämligen dags för alla flickorna att få andra vaccineringen, bli veterinärundersökta och för tjejen på bilden blir det även rabiesvaccinering och EU-pass. Ja, ni känner nog igen henne, det är ju SE*October Rust's Bloody Kisses, Sia g.
12/4 Kattungedagbok 26, D-kullen 3 veckor
Egentligen blev D-kullen 3 veckor i fredags, men den här gången får ni hålla tillgodo med 48 timmars försening. 😉
Treveckorsligan har alltmer börjat "bekänna färg" och den tidigare slutsatsen kvarstår, alltså att den ena är en rödmaskad tjej och den andre en lilasköldpaddsmaskad. Möjligen choklad, men det är lite för tidigt att säga ännu (åtminstone för mig.)
De har fått sin första egna lilla hage att knata runt i och det gör de med glädje. När det gäller den här kullen, så har jag inte haft något behov av att ge dem Schesir baby, utan de växer på fint med bara mammas mjölk. Det får hålla fram tills fredag, när de fyller 4 veckor. Då blir det kladdfest med babymat som veckofödelsedagspresent..
Den ena av honorna kommer att stanna hos oss och inleda vår kommande korthårslinje, exakt vilken det blir, är såklart ännu ej bestämt.
Nu blir det en mysig hundpromenad i vårsolen. Ha en riktigt vårig söndag, folk & fä! 🌞
Treveckorsligan har alltmer börjat "bekänna färg" och den tidigare slutsatsen kvarstår, alltså att den ena är en rödmaskad tjej och den andre en lilasköldpaddsmaskad. Möjligen choklad, men det är lite för tidigt att säga ännu (åtminstone för mig.)
De har fått sin första egna lilla hage att knata runt i och det gör de med glädje. När det gäller den här kullen, så har jag inte haft något behov av att ge dem Schesir baby, utan de växer på fint med bara mammas mjölk. Det får hålla fram tills fredag, när de fyller 4 veckor. Då blir det kladdfest med babymat som veckofödelsedagspresent..
Den ena av honorna kommer att stanna hos oss och inleda vår kommande korthårslinje, exakt vilken det blir, är såklart ännu ej bestämt.
Nu blir det en mysig hundpromenad i vårsolen. Ha en riktigt vårig söndag, folk & fä! 🌞
671266808_10163066640983732_5760660579386474741_n
668784482_10163066640818732_8337927031783111833_n
5/4 Kattungedagbok 25, C-kullen 11 veckor
Den här dagboken blir något sällsamt, gott folk, nämligen ett inlägg utan bilder. Varför? Ja, främst för att trillingarna inte förändras speciellt mycket mellan v. 10 och 11, så om ni vill glana, är det bara att scrolla tillbaka en vecka och beskåda ministudie-bilderna från söndagen 29 april. En bild från någon vecka tillbaka, med tre generationer på October Rust's katteri, får duga som illustration för det här inlägget.
Vad i övrigt har hänt? Mja, inte särskilt mycket. Förutom då möjligen det faktum att en ren korthårslinje kommer att startas på October Rust's katteri i och med ungarna i D-kullen. De är antingen varianter eller korthår (fallna efter två varianter, som de är) och från och med D-kullens honor, kommer alltså minst en ren korthårslinje att planläggas för framtiden.
Kanske kommer vi att helt lägga långhårsaveln till handlingarna, det återstår ännu att se, men både undertecknad och min fru är eniga på den punkten, att vi helt enkelt inte är så pass sålda på balines som ras, för att fortsätta enbart med dessa linjer.
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Trots allt, är det så.
Den här dagboken blir något sällsamt, gott folk, nämligen ett inlägg utan bilder. Varför? Ja, främst för att trillingarna inte förändras speciellt mycket mellan v. 10 och 11, så om ni vill glana, är det bara att scrolla tillbaka en vecka och beskåda ministudie-bilderna från söndagen 29 april. En bild från någon vecka tillbaka, med tre generationer på October Rust's katteri, får duga som illustration för det här inlägget.
Vad i övrigt har hänt? Mja, inte särskilt mycket. Förutom då möjligen det faktum att en ren korthårslinje kommer att startas på October Rust's katteri i och med ungarna i D-kullen. De är antingen varianter eller korthår (fallna efter två varianter, som de är) och från och med D-kullens honor, kommer alltså minst en ren korthårslinje att planläggas för framtiden.
Kanske kommer vi att helt lägga långhårsaveln till handlingarna, det återstår ännu att se, men både undertecknad och min fru är eniga på den punkten, att vi helt enkelt inte är så pass sålda på balines som ras, för att fortsätta enbart med dessa linjer.
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Trots allt, är det så.
4/4 Kattungedagbok 23, D-kullen 2 veckor
Att säga att det har skett något dramatiskt under veckan som gått, är kanske att ta i. I den här åldern ligger de och diar och sover & gör ifrån sig - och Lilly är en sån hona som alltid ligger hos sina ungar (verkar det som.)
Den starka viktuppgången kvarstår. Den största klossen väger 410 g på sin tvåveckorsdag och den mindre ligger på stadiga 371 g.
Så mycket vägde C-kullen vid ungefär 3 veckors ålder.... Roligt att få uppleva vilken oerhörd skillnad det kan vara, men Belles ungar var ju betydligt mindre, redan från början.
Under veckan, infann sig lite tuppjuck, när jag blev osäker på om det verkligen rör sig om två honor. Helt plötsligt så fick de hudflärpar/valkar som många tolkade som pungar. Jag laddade upp bilder på dem i en internationell kattälskargrupp och svaren var 50/50. Med andra ord - inte till någon hjälp, trots att de flesta som svarade var uppfödare.
Efter att ha frågat flera svenska uppfödarkollegor, samt en utländsk som verkligen har hållit på i evigheter, så kom vi till slut fram till att min första uppskattning hade varit rätt; Det ÄR två honor... Två stora och trinda, splformade honor, men honor.
Det var skönt, att slutligen få det utrett, men även ett par av de svenska uppfödarna tyckte att det ena akterpartiet var bra svårt och jag kan inte annat än hålla med.
Ja, angående färgen, så är nog iaf den stora röd. Kanske padda, men det syns isf inte än. Den som är något mindre, kanske är lilapadda, om jag har tur. Vi får se. Det lilla man kan se av exeriören, så ser öronplaceringen väldigt bred och lovande ut och ögonen är sådär snedställda som de gärna ska vara i den här åldern.
Vi håller tummarna för att de får fortsatta att vara friska och att de utvecklar öppna och sociala personligheter.
Hej svejs, grus och gnejs
Den starka viktuppgången kvarstår. Den största klossen väger 410 g på sin tvåveckorsdag och den mindre ligger på stadiga 371 g.
Så mycket vägde C-kullen vid ungefär 3 veckors ålder.... Roligt att få uppleva vilken oerhörd skillnad det kan vara, men Belles ungar var ju betydligt mindre, redan från början.
Under veckan, infann sig lite tuppjuck, när jag blev osäker på om det verkligen rör sig om två honor. Helt plötsligt så fick de hudflärpar/valkar som många tolkade som pungar. Jag laddade upp bilder på dem i en internationell kattälskargrupp och svaren var 50/50. Med andra ord - inte till någon hjälp, trots att de flesta som svarade var uppfödare.
Efter att ha frågat flera svenska uppfödarkollegor, samt en utländsk som verkligen har hållit på i evigheter, så kom vi till slut fram till att min första uppskattning hade varit rätt; Det ÄR två honor... Två stora och trinda, splformade honor, men honor.
Det var skönt, att slutligen få det utrett, men även ett par av de svenska uppfödarna tyckte att det ena akterpartiet var bra svårt och jag kan inte annat än hålla med.
Ja, angående färgen, så är nog iaf den stora röd. Kanske padda, men det syns isf inte än. Den som är något mindre, kanske är lilapadda, om jag har tur. Vi får se. Det lilla man kan se av exeriören, så ser öronplaceringen väldigt bred och lovande ut och ögonen är sådär snedställda som de gärna ska vara i den här åldern.
Vi håller tummarna för att de får fortsatta att vara friska och att de utvecklar öppna och sociala personligheter.
Hej svejs, grus och gnejs
3 april
Tiden mellan 10-14 veckor är den allra bästa, tycker Katteri-pappa. Då kan man få vakna upp med hela famnen full av kattungar, som inget hellre vill än att få gosa och väcka pappa med pussar.
29/3 Kattungedagbok 23, C-kullen 10 veckor
De tre små födelsedagsbarnen, kunde inte bry sig mindre om det sällsamma faktumet att denna lilla tro idag fyller 10 veckor. De kanske rivs lite extra, i firandets anda, men ingenting utöver det har kunnat klassas som festbeteende.
Det här med hårlag, är knivigt. Ni som har följt kullen sen den var nyfödd, minns kanske att jag trodde (den minsta siamesen) ar balines, under de första veckorna. Senare lade jag ner de tankarna, hennes helhet stämmer liksom inte.
Pälsen har fel kvalitet och hon har inte de karaktäristiska "tussarna" av hår som står ut på vissa ställen på balineskattungar. Hon har visserligen lite av de obligatoriska örontofsarna, men de är inte nog. Som jag sagt tidigare, helheten är fel för balines. Men kommande matte har ändå förberetts på att hon möjligen, kanske, eventuellt kan utvecklas till en balines istället - även om det inte är troligt.
Ellas hår runt halsen börjar växa ut igen. Men man kan ännu se på bilderna av henne, att det ännu återstår lite. Kal hals är priset som man får betala som kattunge, om man är så fruktansvärt höggljudd, att mamma tror att det är något fel och börjar släpa runt på en i tid och otid. 😆 Nu när hon är äldre, tycker inte mamma att det är lika intressant att bära runt på henne längre, utan nöjer sig med att sluta upp vid sidan och tvätta den gormande lilla kattungen.
På det stora hela, så är jag väldigt nöjd med kullen. Lilla Annie har faktiskt tagit sig lite och blir nog också en riktig liten snygging som vuxen, liksom Cornelia (stora siamesen). Ella ja, hon blir förhoppningsvis lik mamma. 😉
Klart slut varulvstjut!
Det här med hårlag, är knivigt. Ni som har följt kullen sen den var nyfödd, minns kanske att jag trodde (den minsta siamesen) ar balines, under de första veckorna. Senare lade jag ner de tankarna, hennes helhet stämmer liksom inte.
Pälsen har fel kvalitet och hon har inte de karaktäristiska "tussarna" av hår som står ut på vissa ställen på balineskattungar. Hon har visserligen lite av de obligatoriska örontofsarna, men de är inte nog. Som jag sagt tidigare, helheten är fel för balines. Men kommande matte har ändå förberetts på att hon möjligen, kanske, eventuellt kan utvecklas till en balines istället - även om det inte är troligt.
Ellas hår runt halsen börjar växa ut igen. Men man kan ännu se på bilderna av henne, att det ännu återstår lite. Kal hals är priset som man får betala som kattunge, om man är så fruktansvärt höggljudd, att mamma tror att det är något fel och börjar släpa runt på en i tid och otid. 😆 Nu när hon är äldre, tycker inte mamma att det är lika intressant att bära runt på henne längre, utan nöjer sig med att sluta upp vid sidan och tvätta den gormande lilla kattungen.
På det stora hela, så är jag väldigt nöjd med kullen. Lilla Annie har faktiskt tagit sig lite och blir nog också en riktig liten snygging som vuxen, liksom Cornelia (stora siamesen). Ella ja, hon blir förhoppningsvis lik mamma. 😉
Klart slut varulvstjut!
(1)(1).jpg/picture-200?_=19d633f19c8)
.jpg/picture-200?_=19d633f40d8)
.jpg/picture-200?_=19d633f3138)
(1).jpg/picture-200?_=19d633f2580)
(1)(1).jpg/picture-200?_=19d633f2198)
28/3 Kattungedagbok 22, D-kullen - En vecka
Ja, vad ska man säga? Det har varit en intressant vecka, minst sagt.
De två tvillingsystrarna har växt på ett sätt som jag inte riktigt sett förut. Den största vägde igår -vid 7 dagars ålder - hela 276 g och har med råge fördubblat sin födslovikt på 113 g.
Tjej nummer två vägde 98 g vid födseln och vägde igår 243 g. Hon har alltså också betydligt mer än fördubblat sin födslovikt.
Ja, det är ju kul med kattungar som frodas. Enda smolket i bägaren, är att Lilly håller på och flyttar ut dem på golvet ibland. Hon har flera grottliknande bon att välja på (det har husse sett till), men likr förbenat så har hon för sig att hon ska ta ner dem till oss. Så då tar hon ut ungen och lägger den på golvet vid dörren. Nu gör inte det så oerhört mycket, eftersom det är 30 grader varmt i rummet och jag dessutom har klistrat fast en filt på golvet där, så att eventuella ungar ska ligga mjukt. Men tja, något enerverande är det och så här har hon alltid hållit på.
Det var likadant i A-kull och i B-kullen. Helt plötsligt, när man öppnar dörren, står en katthona där med en unge mellan tassarna och jamar olyckligt. Om man inte är snabb, så tar hon ungen och smiter ut, för hon vill att de ska ligga i vår dubbelsäng. Det är den bästa platsen i världen, som Lilly vet om och dit vill hon ta dem.
VI har nog oss själva att skylla lite grann, där. för när Lilly hade sin första kull, så tog vi in dem till oss i dubbelsängen och myste ihop oss lite - och det gillade tydligen Lilly. Veckorna därefter, så låg det ständigt en liten kattungeklump precis innaför dörren till gästrujmmet, när man kom in. "På väg ut"; enligt Lilly. Nu är vi inne på D-kullen, men hon har fortfarande inte glömt var kattungarna egentligen bör vara - bland bolstren hos husse och matte! 😃
Nåja, om man har tur, så dröjer det en hel dag, innan hon försöker flytta dem igen, nästa gång. Och varje gång man kommer in till det subtropiska rummet och ser att hon ligger i en av bolådorna och myser med dem, så kan man andas ut för den gången. 😏
Om själva ungarna, finns inte mycket att säga, förutom just att de är feta. Den största är nog röd och den andra är padda i någon av färgerna lila eller choklad. Tycker mig nämligen se lite, lite färg på en av öronkanterna. Men, den som lever får se. 😉
De två tvillingsystrarna har växt på ett sätt som jag inte riktigt sett förut. Den största vägde igår -vid 7 dagars ålder - hela 276 g och har med råge fördubblat sin födslovikt på 113 g.
Tjej nummer två vägde 98 g vid födseln och vägde igår 243 g. Hon har alltså också betydligt mer än fördubblat sin födslovikt.
Ja, det är ju kul med kattungar som frodas. Enda smolket i bägaren, är att Lilly håller på och flyttar ut dem på golvet ibland. Hon har flera grottliknande bon att välja på (det har husse sett till), men likr förbenat så har hon för sig att hon ska ta ner dem till oss. Så då tar hon ut ungen och lägger den på golvet vid dörren. Nu gör inte det så oerhört mycket, eftersom det är 30 grader varmt i rummet och jag dessutom har klistrat fast en filt på golvet där, så att eventuella ungar ska ligga mjukt. Men tja, något enerverande är det och så här har hon alltid hållit på.
Det var likadant i A-kull och i B-kullen. Helt plötsligt, när man öppnar dörren, står en katthona där med en unge mellan tassarna och jamar olyckligt. Om man inte är snabb, så tar hon ungen och smiter ut, för hon vill att de ska ligga i vår dubbelsäng. Det är den bästa platsen i världen, som Lilly vet om och dit vill hon ta dem.
VI har nog oss själva att skylla lite grann, där. för när Lilly hade sin första kull, så tog vi in dem till oss i dubbelsängen och myste ihop oss lite - och det gillade tydligen Lilly. Veckorna därefter, så låg det ständigt en liten kattungeklump precis innaför dörren till gästrujmmet, när man kom in. "På väg ut"; enligt Lilly. Nu är vi inne på D-kullen, men hon har fortfarande inte glömt var kattungarna egentligen bör vara - bland bolstren hos husse och matte! 😃
Nåja, om man har tur, så dröjer det en hel dag, innan hon försöker flytta dem igen, nästa gång. Och varje gång man kommer in till det subtropiska rummet och ser att hon ligger i en av bolådorna och myser med dem, så kan man andas ut för den gången. 😏
Om själva ungarna, finns inte mycket att säga, förutom just att de är feta. Den största är nog röd och den andra är padda i någon av färgerna lila eller choklad. Tycker mig nämligen se lite, lite färg på en av öronkanterna. Men, den som lever får se. 😉
23/3 Kattungedagbok 21 D-kullen
D-kullens ankomst till världen var svajig, men man kan lugnt säga, att den här varit desto stabilare sen dess. Mina ögobryn har suttit under taknockarna vid varje vägning, men kanske beror det - till del - på att jag är en sabla gammal svartrockare och pessimist.
Varför skulle det inte bli helt perfekt för D-kullen, bara för att de blev födda med kejsarsnitt?
Så snart mammas dimmighet i skallen hade lagt sig, så återgick ju Lilly till att vara en helt fantastisk mamma - med grädde i spenarna, uppenbarligen.
Jag har aldrig sett riktigt en så här fin viktökning, den största väger redan 180 g, p och den "Lilla" hela 156 g på dag 3! Det är två riktiga klossar och den ena är något mindre än den största, men de ter sig banne mig helt spolformade och öh.....i lördags, när vi satt och tittade på dem, så tittade min fru in i bolåan med sina vackra ögon, pekade och utbrast; "Thomas, den GÅR, ju för ***!"
Och ja, det gjorde den största. Kom knatande på darriga knän med benen under sig....
Det är ju ingen överdrift att säga, att den här rasen är tidigt utvecklad...
Eftersom folk har varit lite undrande kring hur det går, så kommer här en sammanfattning för deras 3 första dagar i livet:
Unge 1: 113 g → 180 g = +67 g
Unge 2: 98 g → 159 g = +61 g
Okej, så det finns hopp om livet, men könen, då? Jaja, lika bra att få den biten överstökad också. Det är två honor. Till. Detta blev ett underligt år i October Rust's katteri. 5 ungar totalt och samtliga honor. Dessa två amazoner är i alla fall inte blå eller brunmaskade, för de visar ännu inte någon annan färg än röd. Förhoppningsvis är de lilaspaddor, båda två.
Vad är det jag brukar säga? Den som lever får se.
Varför skulle det inte bli helt perfekt för D-kullen, bara för att de blev födda med kejsarsnitt?
Så snart mammas dimmighet i skallen hade lagt sig, så återgick ju Lilly till att vara en helt fantastisk mamma - med grädde i spenarna, uppenbarligen.
Jag har aldrig sett riktigt en så här fin viktökning, den största väger redan 180 g, p och den "Lilla" hela 156 g på dag 3! Det är två riktiga klossar och den ena är något mindre än den största, men de ter sig banne mig helt spolformade och öh.....i lördags, när vi satt och tittade på dem, så tittade min fru in i bolåan med sina vackra ögon, pekade och utbrast; "Thomas, den GÅR, ju för ***!"
Och ja, det gjorde den största. Kom knatande på darriga knän med benen under sig....
Det är ju ingen överdrift att säga, att den här rasen är tidigt utvecklad...
Eftersom folk har varit lite undrande kring hur det går, så kommer här en sammanfattning för deras 3 första dagar i livet:
Unge 1: 113 g → 180 g = +67 g
Unge 2: 98 g → 159 g = +61 g
Okej, så det finns hopp om livet, men könen, då? Jaja, lika bra att få den biten överstökad också. Det är två honor. Till. Detta blev ett underligt år i October Rust's katteri. 5 ungar totalt och samtliga honor. Dessa två amazoner är i alla fall inte blå eller brunmaskade, för de visar ännu inte någon annan färg än röd. Förhoppningsvis är de lilaspaddor, båda två.
Vad är det jag brukar säga? Den som lever får se.
22/3 Kattungedagbok 20, C-kullen
Medan de små kämparna i D-kullen ligger och jäser hos Lilly, så fyller C-kullen idag 9 veckor och de är alla underbara små personligheter.
Ella, balinesen, är väldigt lik sin mor, både personlighetsmässigt och exteriört. Om det är någon unge som man hör, så är det nästan alltid Ella. Hon är den som är allra först fram till dig och pratar högt och ljudligt, med svansen som en bilradioantenn och det laxrosa lilla gapet i princip ständigt öppet i jamande. Det är grabbens kattunge, säger han, men jag vet inte, jag. Hon får nog stå på mig, ändå, tills han går med på att börja rengöra kattlådor och springa med matfat femtioen gånger om dagen.
Sen har vi Cornelia, eller O.R*s Bloody Kisses. Eftersom jag är helt dum i huvudet, så säljs denna fantastiskt lovande kattunge iväg till ett grannland. Hon är en kopia av sin far och jag borde verkligen inte göra mig av med denna lilla godmodiga juvel, men jag vet att hon kommer att få ett mycket bra hem, det lindrar lite. Men nog är man korkad, som alltid säljer iväg de som är mest lovande p.g.a att det finns ett långhårigt alternativ? Tur att Ella är en så härlig liten ligist, som perfekt kommer att komplettera sin mor i kattbeståndet, här hemma.
Lilla Annie är samtidigt den sötaste i trion, hon är nog också den som är vänligast av alla. Även om kullen är väldigt jämn, så egentligen är det hårklyverier, när man ändå kanske kan visa på att hon är den mysigaste pralinen i lådan. 🥰
Det blir kul att gå in i vecka 9, för det här är åldrarnas ålder, när det händer mycket och man dagligen kommer att få lägga märke till nya detaljer i deras personligheter. Vi hörs igen, när vi hörs igen!
Ella, balinesen, är väldigt lik sin mor, både personlighetsmässigt och exteriört. Om det är någon unge som man hör, så är det nästan alltid Ella. Hon är den som är allra först fram till dig och pratar högt och ljudligt, med svansen som en bilradioantenn och det laxrosa lilla gapet i princip ständigt öppet i jamande. Det är grabbens kattunge, säger han, men jag vet inte, jag. Hon får nog stå på mig, ändå, tills han går med på att börja rengöra kattlådor och springa med matfat femtioen gånger om dagen.
Sen har vi Cornelia, eller O.R*s Bloody Kisses. Eftersom jag är helt dum i huvudet, så säljs denna fantastiskt lovande kattunge iväg till ett grannland. Hon är en kopia av sin far och jag borde verkligen inte göra mig av med denna lilla godmodiga juvel, men jag vet att hon kommer att få ett mycket bra hem, det lindrar lite. Men nog är man korkad, som alltid säljer iväg de som är mest lovande p.g.a att det finns ett långhårigt alternativ? Tur att Ella är en så härlig liten ligist, som perfekt kommer att komplettera sin mor i kattbeståndet, här hemma.
Lilla Annie är samtidigt den sötaste i trion, hon är nog också den som är vänligast av alla. Även om kullen är väldigt jämn, så egentligen är det hårklyverier, när man ändå kanske kan visa på att hon är den mysigaste pralinen i lådan. 🥰
Det blir kul att gå in i vecka 9, för det här är åldrarnas ålder, när det händer mycket och man dagligen kommer att få lägga märke till nya detaljer i deras personligheter. Vi hörs igen, när vi hörs igen!
.jpg/picture-200?_=19d1b94e0f8)
.jpg/picture-200?_=19d1b94dd10)
.jpg/picture-200?_=19d1b94d928)
.jpg/picture-200?_=19d1b94e8c8)
.jpg/picture-200?_=19d1b94f098)
.jpg/picture-200?_=19d1b94f480)
22/3
De goda nyheterna för Dagen slutar inte med D-kullens fina viktuppgång, utan kompletteras av att KCH JCH SE*October Rust's September Sun fina son, vid namn FI*Jäätuulen Frankenweenie, "Speedy", BAL p 21 idag blev Best In Show in Szczecin, Polen. Stort grattis till ägare och uppfödare!
22/3 Uppdatering: Vi får ni istället gratulera till DUBBEL BIS till ägare & uppfödare, då "Speedy" tog hem BIS även under söndagen!
22/3 Uppdatering: Vi får ni istället gratulera till DUBBEL BIS till ägare & uppfödare, då "Speedy" tog hem BIS även under söndagen!
655752632_122200725584331880_2059260725450316232_n
655757830_122200623716331880_9017511410139486637_n
21/3 Kattungedagbok 1, D-kullen
Jag vågar nog säga att vi kan vara försiktigt optimistiska. De har båda två gått upp rejält sedan bara sent igår kväll. Vid en vägning nu kl 17:00, visar det sig att den större har ökat från 113 g igår vid 20-tiden, till hela 135 g! Det ger en ökning med 22 g och den mindre hade gått upp från 98 g till 115 g. En ökning på 17 g på ett dygn är inte heller så illa, särskilt inte när det gäller det allra första dygnet. Där brukar man ju snarare prata om att det hör till det normala att man ser en viss nedgång från födselvikten.
Lilly har nu återhämtat sig bra och äter med god aptit och ger inga tecken på smärta (åtminstone inte rent visuellt, alltså).
Hon har nu blivit klar i knoppen och tvättar ungarna i baken själv, vilket var det enda som återstod av den fullständiga mammarollen. Vi har heller inte kunnat notera några flytningar, eller annat avvikande.
Nu håller vi tummarna för att de två "tvillingarna" kämpar vidare och fortsätter i samma stil. ❤
Vi har också konsulterat Lillys journal noggrannare, där kirugen antecknat "Orsak till dystoci bedöms vara fetal felställning/felplacering i kombination med missbildning hos foster, med mekaniskt förlossningshinder som följd. Vaginal förlossning har därmed ej kunnat fullföljas."
Jag blev erbjuden att se den döda ungen, men avstod, men tydligen hade den någon avvikelse som - tillsammans med en felplacering - orsakade problemen.
Uppdaterar så snart det finns något mer av substans att berätta.
Lilly har nu återhämtat sig bra och äter med god aptit och ger inga tecken på smärta (åtminstone inte rent visuellt, alltså).
Hon har nu blivit klar i knoppen och tvättar ungarna i baken själv, vilket var det enda som återstod av den fullständiga mammarollen. Vi har heller inte kunnat notera några flytningar, eller annat avvikande.
Nu håller vi tummarna för att de två "tvillingarna" kämpar vidare och fortsätter i samma stil. ❤
Vi har också konsulterat Lillys journal noggrannare, där kirugen antecknat "Orsak till dystoci bedöms vara fetal felställning/felplacering i kombination med missbildning hos foster, med mekaniskt förlossningshinder som följd. Vaginal förlossning har därmed ej kunnat fullföljas."
Jag blev erbjuden att se den döda ungen, men avstod, men tydligen hade den någon avvikelse som - tillsammans med en felplacering - orsakade problemen.
Uppdaterar så snart det finns något mer av substans att berätta.
652408982_122200619168331880_2924347447937205903_n
654290046_122200618142331880_2079968726426545301_n
20/3 D-kullen är här.🥲
Som tidigare berättats, hade Lilly sin dag 65 på måndag 16 mars. Både hon och Belle har varit punktliga och haft lätta förlossningar tidigare och som längst har värkarbetet dröjt till dag 66, men nu hände ingenting.
Dag 67 kom och gick.
På Dag 68 väckte Lilly mig vid 04:00 och då kom de första flytningarna. Under dagen hände sedan ingenting. Gott allmäntillstånd, första förlossningsstadiet kan ju variera mellan 12 och 24 timmar, så vi avvaktade.
Kl 04:00 på Dygn 69, ringde jag Strömsholm för konsultation och de tyckte att vi kunde komma in akut under dagen, om inget hänt. Fortfarande ett gott allmäntillstånd hos Lilly, åt och drack och verkade oberörd.
Kl 15:00 var jag på plats på Strömsholms akutmottagning, då inget värkarbete ännu inletts överhuvudtaget. Först gjordes ett ultraljud, som visade att där fanns 3 ungar, men en var död.
Dag 67 kom och gick.
På Dag 68 väckte Lilly mig vid 04:00 och då kom de första flytningarna. Under dagen hände sedan ingenting. Gott allmäntillstånd, första förlossningsstadiet kan ju variera mellan 12 och 24 timmar, så vi avvaktade.
Kl 04:00 på Dygn 69, ringde jag Strömsholm för konsultation och de tyckte att vi kunde komma in akut under dagen, om inget hänt. Fortfarande ett gott allmäntillstånd hos Lilly, åt och drack och verkade oberörd.
Kl 15:00 var jag på plats på Strömsholms akutmottagning, då inget värkarbete ännu inletts överhuvudtaget. Först gjordes ett ultraljud, som visade att där fanns 3 ungar, men en var död.
Efter att man konstaterat att Lilly inte var tillräckligt öppen för värkstartande insatser, beslutades om kejsarsnitt.
Eftersom jag sedan tidigare klarlagt att detta skulle bli Lillys tredje och sista kull, togs även beslut om kastrering i samband med operationen.
Allt gick bra kring de praktiska delarna och snart hade jag två stycken välskapta kattungar på värmedynan bredvid mig. Den döda ungen hade legat först och blockerat och det var i grevens tid att vi kom in, enligt kirurgen. Den var missbildad och felplacerad, vilket medförde att vaginal förlossning blev omöjlig. Det hade således inte hjälpt att försöka sätta igång förlossningen med injektioner, den hade ändå inte kunnat komma ut.
Födelsevikterna på de två levande ungarna var bra, 113 g respektive 100 g och de fick råmjölk på flaska innan vi åkte hem. Däremot var det ingen dans på rosor att hem med en förvirrad katthona, ännu groggy från narkosen.
Vi försökte efterlikna situationen som hon haft vid sina tidigare nyfödda kullar så gott det gick och hon hade från början ett klart intresse för ungarna och lät dem försöka dia. Skriver försöka, för det tog tills kl 03:40 inatt innan jag klart kunde konstatera att de hängde kvar. Kanske berodde det på att de fått rejält med ersättning på Djursjukhuset, men de var liksom mera krypiga och buffiga än vad jag sett på de andra kullarna och Lilly var (naturligtvsi) ännu väldigt påverkad och inte riktigt med.
Bland annat så tvättade hon bara sig själv och det tog tills idag på förmiddagen, innan hon även slickade på ungarna. Vi har därför fått hjälpa till med att tömma ungarnas tarmar, då hon ännu inte riktigt förstått att det är något hon bör göra. Hon ter sig fortfarande något "borta" och kan sitta och titta på ingenting, rakt ut i fjärran. Det krossr mitt hjärta att se min älskade katt gå igenom det här och hur hela situationen ter sig för henne, vågar jag inte ens låta tankarna vandra iväg till.
Med allt detta i åtanke, så är det svårt att våga hoppas på att den här resan kommer att gå vägen. Vid ett kejsarsnitt missas ju hela biten med ätande av moderkaka och det första, "bandknytande" tvättarbetet som är så viktigt för att instinkterna ska lockas fram i rätt ögonblick och åtföljas av de beteenden som står näst på tur i processen fram till en harmonisk mamma och nyfödda kattungar med alla förutsättningar på precis rätt plats.
Belles ungar har sett Lilly som sin extramamma under flera veckors tid, men nu fräser de åt henne när hon kommer i närheten och uppenbarligen känner de lukter eller noterar skillnader i beteende som inte vi gör. Det positiva är att Lilly åtminstone kurar ihop sig över sina två egna ungar och spinner som en raketmotor när de diar och de börjar nog få till det här med att leta sig fram till spenarna och hänger kvar bra när de väl fått tag i en.
Men jag vågar inte säga någonting alls ännu, även om Lillys beteende mot ungarna hela tiden borde bli bättre, givet att hon är en erfaren och duktig mamma. Hon har dock säkerligen även ont i kroppen och fått Metacam utskrivet mot smärtan, vilket heller såklart inte är helt idealiskt för en digivande hona. Med allt detta sagt, så blir de kommande dygnen väldigt avgörande och risken är såklart att vi står där med en helt förlorad D-kull, i slutändan. Allt visar sig inom den närmaste tiden och näst på agendan står att de ska få Kittystim om ett par timmar och vägas igen, så får vi se sen.
Avslutningsvis, så har jag faktiskt inte ens orkat bry mig om en så "oviktig" detalj som könen, men det ser kanske ut som två honor. Den som lever, får väl se, samma villkor som för kattungarna själva, således.
15 mars
Kattungedagbok 12
Inga kattungar hos mormor ännu, men hon har dag 65 nu, så det är inget att yvas över. Hade hoppats att de skulle ha dykt upp inatt, men icke. Passar på att plita ner några rader om C-kullen i väntan på deras halvsyskons ankomst.
Ja, under veckan har de fått flytta ner till arbetsrummet och det har blivit en rätt stor förändring för dem. Mycket yta att röra sig på och jag har varit lite nojig över att de inte har lika nära till maten som de hade uppe och därför kanske "glömmer bort" att äta lite.
Inga kattungar hos mormor ännu, men hon har dag 65 nu, så det är inget att yvas över. Hade hoppats att de skulle ha dykt upp inatt, men icke. Passar på att plita ner några rader om C-kullen i väntan på deras halvsyskons ankomst.
Ja, under veckan har de fått flytta ner till arbetsrummet och det har blivit en rätt stor förändring för dem. Mycket yta att röra sig på och jag har varit lite nojig över att de inte har lika nära till maten som de hade uppe och därför kanske "glömmer bort" att äta lite.
Det verkar faktiskt ha funnits ett visst fog för min oro, för den här veckan har de gått upp några gram mindre än mellan vecka 6 till 7 och Ella (balinestjejen) har gått från att ha varit störst till att nu vara minst. Hon är galet aktiv och visar alla övriga friskhetstecken, så det är nog inget att oroa sig för, men kanske har mamma Belles löp också blivit en liten störning. Hon har varit lite mer orolig och har nog inte velat ligga still och dia dem lika frekvent som förut, vilket också kanske kan ha bidragit till att de som mest gått upp 91 g den här veckan
.
Ella har också haft ett par ytliga sår kring halsen där pälsen skavts av, troligen p.g.a mekanisk påverkan från att mamma försökt släpa runt på just henne? Vi har faktiskt ingen aning, men med lite rengöring så läkte det fort iaf och hon verkar inte ha varit besvärad av det. Men får hålla ett extra öga på Ella under kommande tiden.
Hon är ju en kopia av sin mamma på flera sätt, den lilla balinesfröken, det är inte bara hårlaget som förenar dem. 😃 En teori, är att Ellas röstresurser gör att mamma blir triggad att försöka flytta på henne ofta, för att hon tror att det är något som skadar ungen. Jag kunde se samma beteende hos Lilly i A-kullen, när Lilo (som var lika höggljudd som Belle och Ella) satt och klagade högt över någonting - då kom mamma som ett spjut och skulle släpa iväg på henne..😃 Möjligen att det kan vara lite samma mekanismer mellan Belle och Ella....?
Lite extra komiskt blev det, då jag gick tillbaka till B-kullens statistik och letade upp hur mycket Belle hade gått upp mellan just vecka 7 och 8 och det var nästan precis lika lite som Ella, så Belle hade alltså en "dipp" vid precis samma ålder! Det här med kullstatistik, kan vara nog så intressant...
Ella har också haft ett par ytliga sår kring halsen där pälsen skavts av, troligen p.g.a mekanisk påverkan från att mamma försökt släpa runt på just henne? Vi har faktiskt ingen aning, men med lite rengöring så läkte det fort iaf och hon verkar inte ha varit besvärad av det. Men får hålla ett extra öga på Ella under kommande tiden.
Hon är ju en kopia av sin mamma på flera sätt, den lilla balinesfröken, det är inte bara hårlaget som förenar dem. 😃 En teori, är att Ellas röstresurser gör att mamma blir triggad att försöka flytta på henne ofta, för att hon tror att det är något som skadar ungen. Jag kunde se samma beteende hos Lilly i A-kullen, när Lilo (som var lika höggljudd som Belle och Ella) satt och klagade högt över någonting - då kom mamma som ett spjut och skulle släpa iväg på henne..😃 Möjligen att det kan vara lite samma mekanismer mellan Belle och Ella....?
Lite extra komiskt blev det, då jag gick tillbaka till B-kullens statistik och letade upp hur mycket Belle hade gått upp mellan just vecka 7 och 8 och det var nästan precis lika lite som Ella, så Belle hade alltså en "dipp" vid precis samma ålder! Det här med kullstatistik, kan vara nog så intressant...
Något annat som hänt, är att lilla Annie (minsta siamestjejen) har bytt kommande ägare, eftersom jag kände en liten sternumkrok på henne under veckan. En ytterst liten, men det avkvalificerar henne naturligtvis för både avel och utställning och därmred har hon nu bytt planer till att i stället få flytta till ett sällskapshem. Jag har forskat lite bland uppfödarna bakom mina linjer och vet nu att det förekommit på enstaka ställen. Skriver dock ingenting om det här, då alla upptödare inte är bekväma med att berätta om allt som händer i katteriet offentligt och det får man respektera.
Vad är mer på G? Jo, under kommande vecka, är det dags för chipning och vaccinering och det blir säkert skoj. 😃
Får återkomma om det, men nu blir det mer vakande med Lilly istället. Fick faktiskt sova flera timmar inatt, även fast man vaknade och satte sig käpprak upp vid minst två tillfällen: "Var är katten...!!?" Och sen kunna konstatera att hon ligger där bredvid, med den runda magen i vädret....
Förhoppningsvis blir det en mer händelserik natt nu.
1/3
Goda nyheter!
Resultatet för Snös DNA-test rörande om han är silver eller inte, har inkommit.
Feline Genetics and Comparative Medicine Laboratory, University of Missouri meddelar att DNA-testet påvisar att Snö inte bär på silveranlag och kan således inte lämna några avkommor som är silver.
Därmed kan vi, en gång för alla, lägga dessa spekulationer till handlingarna.
Resultatet för Snös DNA-test rörande om han är silver eller inte, har inkommit.
Feline Genetics and Comparative Medicine Laboratory, University of Missouri meddelar att DNA-testet påvisar att Snö inte bär på silveranlag och kan således inte lämna några avkommor som är silver.
Därmed kan vi, en gång för alla, lägga dessa spekulationer till handlingarna.
Under den senaste tiden har det framkommit synpunkter kring Snös och hans systers färg, vilken i korthet handlar om att de skulle vara silver.
Det är flera uppfödare involverade i diskussionen och fullständigt motstridiga uppfattningar, som det så ofta kan finnas inom Kattvärlden.
Det finns en del som talar för att den ena sidan kan vara rätt ute, men precis lika mycket som talar för att den andra sidans framlagda resonemang också är helt riktiga. Det hade varit enkelt annars, men frågan är relativt polariserad hos de inblandade parterna.
Det finns en del som talar för att den ena sidan kan vara rätt ute, men precis lika mycket som talar för att den andra sidans framlagda resonemang också är helt riktiga. Det hade varit enkelt annars, men frågan är relativt polariserad hos de inblandade parterna.
Efter att ha tagit del av båda sidors bästa argument, har valet fallit på att gentesta Snö för att ta reda på hur det ligger till i själva verket.
Han är redan gentestad via Wisdom Panel och därför vet vi redan väldigt mycket om hans genetiska bakgrund, men dessvärre tar inte de flesta DNA-tester möjliga genetiska silveranlag hos katten. Man måste därför vända sig till ett företag som särskilt erbjuder just testning för silverfärg och det blir Feline Genetics & Comparative Medicine Laboratory i Missouri, USA, som jag kommer att försöka anlita för uppdraget.
Vågar inte uttala mig om hur framgångsrikt det kommer att bli, då vissa tydligen har erfarenhet av att de helt enkelt inte svarar på en del inskickade prover, men ett seriöst försök ska i alla fall göras.
Det här inlägget är postat för transparens och för att klargöra att jag varken helt dementerar eller bekräftar något av "snacket" i stugorna. Det är - med alla inblandade parters privatliv i åtanke - inte heller tänkt som en inbjudan till diskussion av enskilda katter, varken nu eller i framtiden - och den uppmamingen är vår förhoppning att ni respekterar.
När DNA-resultatet hamnar i min ägo, kommer det att delges er och då ska förhoppningsvis alla frågetecken ha utretts, en gång för alla.
Uppdatering: Då var snart Snö's DNA-test på väg mot det stora landet i väst - och om några veckor behövs det inte spekuleras kring om han är silver eller inte. Då vet vi.
641262939_122198519756331880_8543087421206974354_n
640580189_122198361116331880_6120142298588904680_n
Kattungedagbok 9
Eller, jag tror i alla fall att det är den nionede dagboken i ordningen? Svårt att veta, när man har sjuhundraelva saker i katteri-pappskallen jämt och ständigt... Men det är inget som ni ska behöva bekymra er om, så vad har då egentligen hänt sen sist?
Eller, jag tror i alla fall att det är den nionede dagboken i ordningen? Svårt att veta, när man har sjuhundraelva saker i katteri-pappskallen jämt och ständigt... Men det är inget som ni ska behöva bekymra er om, så vad har då egentligen hänt sen sist?
Jo, först och främst fyller de små gremlinsen hela 5 veckor idag, såklart! Men det har samtidigt varit hela 7 dagar sen sist, så vad har vi pysslat med?
Ja, i början av veckan, flyttade kattungarna in i den stora "valphagen", som består av en Canvashage Tintin, största modellen. Vis av erfarenheten, så visste jag att denna oftast bara kan använda under en väldigt begränsad, men viktig tid, när kattungarna börjar att bli mer mobila, äta själva från fat och därmed även i fortsättningen får sköta sin egen mage. Helst i kattlåda, då förstås. Jag brukar ha två st minikattlådor i Canvashagen, plus lekträd och skålar.
Den här gången försvårades det hela dock av att Belle är mor åt dem. Hon skopade ideligen ur kattsanden ur lådorna (som inte har skvättkant för kattungekomfort) och vad värre var; efter tre dagar började hon ta flytgurer med dem. Varför? Jag ska förklara.
Det är naturligtvis inte speciellt konstruktivt att ha en kull med kattungar instängda i en hage, utan man vill ju även ta ut dem och ha dem lite varstans - något som de själva också naturligtvis är väldigt pigga på! Jag har noterat, att om mamma får vara med, när kattungarna är i resten av det stora rummet, (eller i något annat rum), så vill hon gärna att de ska fortsätta vara där - och försöker då att starta flyttfirma själv.
I morse, exempelvis, fanns inte en enda av kattungarna i hagen, när jag kom in till dem. Alla var lösa i rummet. Vem som släppt ut dem, jo, Belle, såklart. Eller snarare, hon har flugit med dem. Canvashagen är ganska hög och även om man ställer en stol eller annat åt mamman utanför, som hon kan använda som språngbräda, så blir det rejäla hopp. Och i morse insåg vi, att det här med Canvashagen, får vara gårdagens plan - och den packades därför ihop och ställdes undan för den här gången.
Antalet kattlådor i gästrummet utökades till 9 st och de får därmed i fortsättningen husera på hela ytan, bäst de vill. Mamma vann. Nåväl, de skulle ändå snart ha fått flytta ut ur valphagen, det blev bara några dagar tidigare än beräknat.
Nya bilder ses naturligtvis i inlägget och de fortsätter att utveckla sina individuella personligheter och yttre kännetecken. Se även en liten filmsnutt i kommentarerna!
Balinesen är numera döpt till Ella och Snös uppfödare tycker att hon är lik honom som liten, vilket känns väldigt lovande och tusamt, om det stämmer. Vågar man drömma om att även hon en dag kommer att gå i pappas fotspår och bli Junior Winner? Som jag brukar säga: "Fan tro´t."
Även i den här kullen, kommer samtliga att gå till uppfödare och förhoppningsvis även ställas ut en del. Känns riktigt roligt, vi får väl se vad framtiden bjuder på, för våra små kultingar i olika nyanser av gråskala.
Yack och sway - pudelpastej.
20260222_110630
20260222_110730
637150243_10162835044038732_3434790007844129463_n
20260222_105821
20260222_111051
20260222_111038
20260222_110403
628521670_10162834999793732_3571743712903692621_n
20260222_110951
8 februari
Kattungedagbok 6
Oj, oj, vad tiden går - och kvickt, dessutom! Idag är det 3 veckor sen som våra små blådårar såg dagens ljus och därmed är också den första, kritiska tiden över. Självklart kan det hända saker även framledes, men nu är de små ulltussarna åtminstone lite mindre sköra.
Oj, oj, vad tiden går - och kvickt, dessutom! Idag är det 3 veckor sen som våra små blådårar såg dagens ljus och därmed är också den första, kritiska tiden över. Självklart kan det hända saker även framledes, men nu är de små ulltussarna åtminstone lite mindre sköra.
De kan sitta och de kan gå, på allt mindre darrande ben. De är inga "jumpers" ännu, förstås, men det lär inte dröja länge innan den första tar sig över kanten på bolådan.
De har också fått sina namn. Det känns lite sorgligt, men detta blir av nöden sista kullen som får namn efter Type O Negative-låtar - ett tema som varit genomgående i samtliga kullar fram tills nu. Här har vi ni nu i alla fall October Rust's Bloody kisses, October Rust's Can't lose you och October Rust's Blood & Fire.
Den sistnämnda är det lilla långhåret och den tidigare utsagan om att hon och hennes systrar är blåsköldpaddsmaskade, verkar stå sig.
Jag skulle personligen gärna se att någon av dem är brunsköldpadd, men deras nosryggar är nog tyvärr lite för blå för det. Flertalet av de små tassarna är ännu rosa, vilket torde indikera att det blir en del crémefärgade fötter, men det kan vara väldigt fint, det också.
Deras typ ser ut att utvecklas bra, får man säga. Det blir väldigt spännande att få följa dem under de närmaste veckorna och se om någon av dem blir lika högljudd som deras mamma Belle. Det är knappast så att trillingarna kan missa när mamma kommit in i rummet, i alla fall, då hon tycks tro att även ungarna är födda hörselskadade (inte bara husse).
"Mjaaaaaaaaaaaa..!!!" vrålar hon medan hon hoppar in i igloon till dem - och möts direkt av de där närmast marsvinslika skriken från de uthungrade små struparna.
Härligt det är med hundkatter, inte sant?
Hoj så länge.
20260208_115052
20260208_115050
20260208_114837
20260208_115237
20260208_115230
20260208_115200
.jpg/picture-200?_=19c3deff918)
20260208_114857(0)
20260208_114857
20260208_115009
1 februari ¨
Kattungedagbok 5
Det är spännande tider, nu. Vår lilla trio av jamande januaribarn, går nu i sin andra månad och sin andra vecka i det här jordelivet.
Lilly går, för övrigt, in i sin dräktighetsvecka 3 och har inte börjat löpa igen, samt har tydliga hallon. Förhoppningsvis bör det börja synas lite av de där tydliga tecknen på henne snart. Hoppas såklart extra mycket på att hon får en stor och fin kull, när nu hennes dotters kull med Snö blev så pass liten. Detta är ju de enda kullarna som vi kommer att ta på Snö, innan han snart har parat färdigt (allt som allt fyra honor) och står i begrepp att kastreras och gå över i fodervärdens ägo.
De små halvfinnarna, då? Jo, då, de ökar i vikt och börjar gå omkring på ostadiga ben i boet. Ser väldigt mycket fram emot att snart få göra i ordning deras kattungehage och se dem tulta omkring där inne, men ännu är det ingen risk att de ska komma över kanten och fly boet. Men nu går förändringarnas vindar fort....
Vidare vågar jag inte ta gift på det, men nog ser de blåmaskade ut i dagsljus. Nosryggarna, där färgen är som tydligast, ger ett väldigt blått intryck när de hålls upp mot fönsterljuset och på ett par av dem, börjar "paddfläckarna" synas tydligt. Dels på öronlapparna på balinesen och dels på nosen på ena siamesflickan, där ungefär en tredjedel av nosen nu tydligt blivit rosa. Förhoppningsvis blir det snygga paddmönster på dem, gillar inte riktigt när det ser ut som att nan har duscat hela kattens plyte med någon oaptitlig vätska...
Men ingenting talar i dagsläget för att de ska bli såna där "sprayfaces", utan förhoppningsvis får de lite större, men färre paddfläckar. Belle är en jätteduktig förstagångsmamma och hennes ätande och mjölkproduktion har hållit sig på en fin nivå, sedan den kom igång ordentligt på tredje dagen.
Alla ungarna är i dagsläget bokade och balinestjejen stannar hos oss.
Over & out.
Lilly går, för övrigt, in i sin dräktighetsvecka 3 och har inte börjat löpa igen, samt har tydliga hallon. Förhoppningsvis bör det börja synas lite av de där tydliga tecknen på henne snart. Hoppas såklart extra mycket på att hon får en stor och fin kull, när nu hennes dotters kull med Snö blev så pass liten. Detta är ju de enda kullarna som vi kommer att ta på Snö, innan han snart har parat färdigt (allt som allt fyra honor) och står i begrepp att kastreras och gå över i fodervärdens ägo.
De små halvfinnarna, då? Jo, då, de ökar i vikt och börjar gå omkring på ostadiga ben i boet. Ser väldigt mycket fram emot att snart få göra i ordning deras kattungehage och se dem tulta omkring där inne, men ännu är det ingen risk att de ska komma över kanten och fly boet. Men nu går förändringarnas vindar fort....
Vidare vågar jag inte ta gift på det, men nog ser de blåmaskade ut i dagsljus. Nosryggarna, där färgen är som tydligast, ger ett väldigt blått intryck när de hålls upp mot fönsterljuset och på ett par av dem, börjar "paddfläckarna" synas tydligt. Dels på öronlapparna på balinesen och dels på nosen på ena siamesflickan, där ungefär en tredjedel av nosen nu tydligt blivit rosa. Förhoppningsvis blir det snygga paddmönster på dem, gillar inte riktigt när det ser ut som att nan har duscat hela kattens plyte med någon oaptitlig vätska...
Men ingenting talar i dagsläget för att de ska bli såna där "sprayfaces", utan förhoppningsvis får de lite större, men färre paddfläckar. Belle är en jätteduktig förstagångsmamma och hennes ätande och mjölkproduktion har hållit sig på en fin nivå, sedan den kom igång ordentligt på tredje dagen.
Alla ungarna är i dagsläget bokade och balinestjejen stannar hos oss.
Over & out.
626025818_122196351800331880_4915704506772668066_n
625971064_122196351902331880_927835480360406679_n
626004070_122196351908331880_2581854529149782014_n
623716210_122196351794331880_3925015997558443626_n
624629800_122196351680331880_7400954824098111672_n
625996608_122196351674331880_8351593651958948189_n
19 januari -2026
C-kullen är här.
Under förmiddagen nedkom Belle med fyra vita små dunungar. Det var faktiskt en ganska snabb och lätt förlossning, som var över på endast 3,5 timmar. Belle var en duktig förstagångsföderska och gjorde allt perfekt, även om den första ungen blev en överraskning under första två sekunderna. "Oj, vad är det där, Pappi!?"
Det är verkligen intressant att betrakta katthonan under förlossningen, när man så tydligt kan se när instinkterna kickar in en efter en och hon vet exakt vad hon ska göra med moderkakan, den ömtåliga kattungen och navelsträngen. Det får liksom inte gå fel, en köttklump ska ätas, den andra slemmiga köttklumpen ska hanteras varsamt. Man kunde tycka att det kanske inte hade varit så lätt att veta, men det blir ju lyckligtvis sällan fel.
Jag skriver dock med ett ljummet glädjerus, för även om Belle har varit en exemplarisk mor, hade en av kattungarna otur. Den föddes med rektalprolaps av ganska svår grad och fick därför tämligen direkt följa med husse in till mattes jobb på Strömsholm för att få en första och sista spruta. Veterinären sa att ett lindrigare fall hade kunnat opereras, men den här lilla tjejen var för illa ute. Så ja, nu har vi lite sorg. En fin hona på 82 g, var det. Verkade konstigt nog inte ha ont, utan slogs om spenarna med den röda tjocktarmen hängande som en extra svans.
Till de goda nyheterna hör att de tre återstående diar och tycks frodas, men det är även de minsta ungarna jag fått, perser- och huskattkullar inräknade. En vägde visserligen sina fina 100 g, men de övriga två låg på 75 g vid födseln.
Det fina i den så kallade krångsången, är väl att en så här liten kull ger iaf ingen konkurrens om spenarna och Belle verkar ha gott om mjölk. De får lite Kittystim ett par gånger om dagen också, vilket de hittills slickat i sig.
Kommer att hålla er uppdaterade under de närmaste dagarna och ni som skriver till mig på Messenger kan väl hålla er till tåls med svar- är inte speciellt upplagd för konverserande, just nu. Idag blev man verkligen påmind om hur skört livet är under den första tiden och allt kan hända.
Under förmiddagen nedkom Belle med fyra vita små dunungar. Det var faktiskt en ganska snabb och lätt förlossning, som var över på endast 3,5 timmar. Belle var en duktig förstagångsföderska och gjorde allt perfekt, även om den första ungen blev en överraskning under första två sekunderna. "Oj, vad är det där, Pappi!?"
Det är verkligen intressant att betrakta katthonan under förlossningen, när man så tydligt kan se när instinkterna kickar in en efter en och hon vet exakt vad hon ska göra med moderkakan, den ömtåliga kattungen och navelsträngen. Det får liksom inte gå fel, en köttklump ska ätas, den andra slemmiga köttklumpen ska hanteras varsamt. Man kunde tycka att det kanske inte hade varit så lätt att veta, men det blir ju lyckligtvis sällan fel.
Jag skriver dock med ett ljummet glädjerus, för även om Belle har varit en exemplarisk mor, hade en av kattungarna otur. Den föddes med rektalprolaps av ganska svår grad och fick därför tämligen direkt följa med husse in till mattes jobb på Strömsholm för att få en första och sista spruta. Veterinären sa att ett lindrigare fall hade kunnat opereras, men den här lilla tjejen var för illa ute. Så ja, nu har vi lite sorg. En fin hona på 82 g, var det. Verkade konstigt nog inte ha ont, utan slogs om spenarna med den röda tjocktarmen hängande som en extra svans.
Till de goda nyheterna hör att de tre återstående diar och tycks frodas, men det är även de minsta ungarna jag fått, perser- och huskattkullar inräknade. En vägde visserligen sina fina 100 g, men de övriga två låg på 75 g vid födseln.
Det fina i den så kallade krångsången, är väl att en så här liten kull ger iaf ingen konkurrens om spenarna och Belle verkar ha gott om mjölk. De får lite Kittystim ett par gånger om dagen också, vilket de hittills slickat i sig.
Kommer att hålla er uppdaterade under de närmaste dagarna och ni som skriver till mig på Messenger kan väl hålla er till tåls med svar- är inte speciellt upplagd för konverserande, just nu. Idag blev man verkligen påmind om hur skört livet är under den första tiden och allt kan hända.
31 december - 2025
Har nåtts av nyheter från Danmark, där vår SE*October Rust's Prelude to Agony har blivit far till två st kullar hos Anne Wagner. Den första kullen var tillsammans med Quasans Cherry Pie (blåsköldpaddsfärgad orientaliskt långhår) och den andra med Knick-Knack Pomp de Lux (orientaliskt korthår/variant).
I den första kullen finns två crémefärgade orientalpojkar och i den andra kullen två st chokladfärgade orientaler. Vi önskar Anne stort lycka till med "Hamses" fina avkommor.
8/3
Det är mycket som händer, nu i dagarna. Julen är här, vilket för en barnfamilj som vår, består av julstök & julmat och allt som hör till. Någonstans i allt bjällerklang och omslagspapper finns också katterna. Belles mage växer och min övertygelse är tyvärr att det ändå är en ganska liten kull som hon bär på. Jag gissar på 3 st. Kom ihåg det! Någon som sätter emot? Återkom via PM, så drar i igång vår egen vadslagsningsprocess!
På SE*Alchemilla's katteri har det fötts en kull ungar efter vår egen lilla Nia, hon som heter Summer Breeze och har October Rust's som prefix. Det var en långdragen förlossning, men till slut hade 5 st levande kattungar fötts och dessvärre en dödfödd. Det är sånt som händer, men vi både gratulerar och beklagar såklart samtidigt till Anna-Karin Axsäter.
Det har varit många avkommor efter October Rust's katter i år! Fina Hamse i Danmark har en kull på tillväxt, Tiera i Finland har hela två (snart tre) kullar efter sig och nu även Nia med en kull. Stort grattis igen, till alla inblandade!
14 december -2025
Intet är som väntans tider, sägs det - och det gäller allra minst för kattuppfödning. :) Belle befinner sig nu i vecka 4 och växer lite grann för varje dag. Det är väldigt små skillnader, eftersom hon (som sig bör) är väldigt slankt byggd redan från början. Man kan kanske uttrycka det som att hon nu börjar anta "vanlig huskattform" på kroppen, vilket är en klar skilnad mot hennes tidigare slanka lekamen.
Nu har jag även lagt upp både Belle och Snö i Pawpeds, eftersom Snö hade tomma led i sin stamtavla i Findus och det fanns då vissa olyckskorpar som kommenterade att den låga inavelsgraden mellan Snö och Belle inte stämde.
Nu när både Snö och Belle har minst 8 led med förfäder i Pawpeds, kan vi konstatera att inavelsgraden är densamma, eller rentav ännu lägre (0,018 %) än den som Findus angav (0,02 %).
Det finns fortfarande ett par tomma led i Snös stamtavla om man går så långt tillbaka som nionde och tionde led, men Hanny på Pawpeds anger att orsaken är att det är holländska katter och hon skulle se on hon inte kunde få in även dessa. Hur som helst, så lär de knappast förändra inavelsgraden till det sämre, vilket känns bra och även bör lugna de som satt hemma och oroade sig för att informationen i vår parningsannons skulle vara för bra för att vara sann...
Ta hand om er, så hörs vi! :)
9 december-2025
Höll på att baxa runt på katternas papper i samband med skrivningen av parningsavtal - och fastnade med blicken på Harri Sarris bedömningssedel för Snö på KM i slutet av november. Brukar vanligtvis inte lusläsa dem längre, men det var något med just det här...och då slog det mig. Harri har satt "Excellent" på PRECIS ALLTING! 😃 Från första meningen, till sista. Excellent.
När Snö senast hade dambesök, så fick vi se att han är lite territoriell också. Jag har sett det förut, med då har det rört föremål. På en utställning snodde han ju domarens vippa och vägrade släppa den. Vägrade. Han sa ingenting, eller så, men bet ihop så hårt, att vippan gick sönder.
När han har varit här hos oss, då har han inte haft något att vakta (vare sig hem eller härd) och har betett sig som en stor nallebjörn mot oss och en gentleman mot damerna. Men nu, i helgen som gick, då blev han först jätteupprörd över att det kom en okänd katt hem till honom, även fast det var en tjej! 😃
Dagen därpå blev det visserligen 20 parningar, eftersom han hade insett förmånen med dambesök - men det tog alltså en stund. Maken till fräckhet att komma här och våldgästa en finnkarl på en fredagskväll....😉 Det sa han inte, men tänkte det nog.
